av Kerstin Lindqvist
Det var en gång…
Året var 1992 när jag studerade vid folkhögskolan i Bräkne-Hoby. En dag gick jag sakta från parkeringen. Jag hörde gruset under skorna. Det var lite höstkallt men soligt väder. Tillsammans med mina studiekamrater skulle jag ut i skogen för att titta på svampar och lära känna dess arter.
Jag steg åt sidan en stund. Skogen är min källa och inspiration när jag tappat modet och gråten är nära. Det här var en sådan morgon. Men någonting sa mig att den här dagen skulle bli unik. Jag drog in andan och kände doften av skog, svamp och renhet. Som den troende lilla människa jag är, knäppte jag mina händer och bad: Låt mina fötter gå dit Du vill och låt mina händer göra det Du vill.
Mina kamrater plockade svamp och tycktes trivas. Jag iakttog dem och kände med ens sån frid och mina egna bekymmer avtog. Plötsligt hörde jag en bil komma. Jag tittade upp och kände genast igen chauffören och förstod att min känsla var rätt. Idag skulle ett under ske.
Vår familj hade varit stödfamilj under några år och det var en av våra vänner som kom för att hämta mig. Hans fru hade lagts in på BB i Karlskrona och hon skulle bli förlöst under eftermiddagen och då skulle jag finnas med.
Att få se ett nytt liv födas fram är en fantastisk möjlighet. Tidigare hade familjen redan två barn och nu var det tredje på väg. Jag hade förmånen att vara med under alla tre förlossningarna. Vi åkte till Karlskrona. Lille Anders föddes, men mådde inte riktigt bra. Han blev placerad på neonatalavdelningen för lite extra tillsyn.
En av barnsköterskorna som tog hand om honom var Runa Steen. Dagen därpå fick ja jag se henne och en annan sköterska och lille Anders i Blekinge Läns Tidning. Runa hade nyss kommit hem från ett studiebesök på neonatalavdelningen i Klaipeda. Hon berättade för de nyblivna föräldrarna om hur de litauiska a barnen hade det.
Anders mamma berättade vidare till mig och jag rös när jag hörde hennes berättelse. Jag fick omedelbar kontakt med Runa och då startades Litauenhjälpen, fast ingen av oss kunde ana det då.
Vårt hem på Stenåsavägen började så sakta byta skepnad. Symaskinen ställdes fram likaså garn och sticklådor fanns överallt. Jag kontaktade mina vänner och började så sakta "slå på lite trummor". Vintern stod för dörren och de små i Litauen skulle inte behöva börja sina liv med att frysa på citysjukhuset i Klaipeda.
På lektionerna i skolan, satt jag ofta och stickade. Med ens hade en ny värld öppnats för mig och den tog övertag i mitt hjärta och sinne. Tyvärr så avtog också mitt skolarbete en aning men… Nästan alla mina vänner satte fart på stickor och symaskiner. Alla ville vara med.
En dag skulle jag göra några reportage inför ett 60-årsjubleum. Jag for till Karlshamn, intervjuade och tog en del foton. Allt gick med en väldig fart och snart var det färdigt. Jag hade parkerat den gamle Saaben med stora rostfläckar på torget. Jag såg mig omkring, vad skulle jag hitta på nu då? Ingen skulle vänta på mig hemma så jag beslöt mig för att fråga Gud om råd. Samma bön igen: Låt mina fötter…
Promenaden genom Karlshamns gator och torg stoppades med ens utanför en dörr till en lägenhet på Regeringsgatan. Med ens kom jag ihåg att mina föräldrars gamla vänner nyss hade flyttat in där. De var båda i 80 års åldern och det slog mig att jag skulle ringa på. Skulle de känna igen mig? De flyttade till Belgien när jag var fem år. Nu var jag 42 år gammal. Visserligen visste de att jag fanns i krokarna men skulle det veta vem jag var?
Evy öppnade på dörren och jag möttes av ett underbart glatt och snällt ansikte. Hon bjöd mig in och där fanns också mannen Lars. Naturligtvis blev det många frågor och svar från båda hållen om vad som hänt oss alla under åren som gått. Farbror Lars stängde av tv:n. Evy satte på kaffet.
Medan vi fikade frågade Evy vad jag höll på med nu för tiden. Jag berättade om folkhögskolan i Bräkne-Hoby och att jag nyss hade börjat tillverka små babykläder till Litauen. Evys leende blev bredare och bredare och de bruna ögon glittrade och det kändes som om hon snart skulle explodera. Titta här Lillan, sa hon och visade mig ett album. Där var massor av bilder på flinka händers arbete med att tillverka små babyplagg. Hon tog min hand och drog upp mig från fåtöljen. Hon gick till sitt sovrum och öppnade två garderober. Från golv till tak var det fullspäckat med ljuvliga babykläder i alla färger. Där fanns tröjor mössor, filtar och babyskjortor. De var så välgjorda och fina.
Från Evys garderober utgick sedan den allra första hjälpsändningen till Litauen. Det var fem års arbete Evy hade lagrat. Hon hade funderat länge på vad hon skulle göra med kläderna. Nu kom lösningen…
Detta var början till någonting som blev ganska stort på kort tid. Vi började den 24 september 1992. Den första sändningen gick iväg i oktober och den andra i december. 1993 fick jag ett mycket fint erbjudande. Tommy Morin som då hade en buss erbjöd mig att få resa till Litauen. Han tog ut 40 säten ur bussen som vi sedan fyllde upp med kläder. Vi var 11 personer som följde med. Vi hade fått in en massa begagnade kläder också och nästan allt fick plats. Det var en samling nyfikna, äventyrslystna och arbetsvilliga personer som åkte. Allt var spännande. Vägen genom Polen var inte den rakaste och bästa. I tullen i Gdynia skulle hela lasten varudeklareras. Det tog några timmar. Inte många av oss kunde engelska än mindre polska. Men genom praktiken får man visdom. Vi blev mycket "visa" denna resa.
Överläkaren Nijole Latuziene på neonatalavdelningen hade vi tidigare bjudit in till Sverige. Vi frågade henne om vilka behov och vilka önskemål de hade. Av henne hade jag fått adressen till en trillingfamilj som bodde i Natkiskiai, nära gränsen till Kaliningrad. Det skulle bli spännande att få besöka den familjen. Jag bad också Nijole att ta oss med till barnhem, handikapphem och lasarett.
Vi reste fulla av förväntan och började med barnhemmen. Vi fick minst ett barn i varje hand. De var ivriga att visa oss runt. Flickorna hade schaletter på huvudena och pojkarna hade väldigt kortklippta hår. Barnhemmet visade stolt upp de barn som bar på fina gymnastiska anlag. Vi delade ut påsar till dem. De var fyllda med alla möjliga spännande saker.
<<>> <<>> <<>>
<<>> <<>> <<>>
Vi gick runt och visades allt. I köket satt en ung flicka på en liten stol och skalade potatis till 100 barn med en liten dålig kniv. Det mesta av potatisen blev bara skal. Inne i skafferiet fanns inte mycket och personalen vädjade till oss att fylla skafferiet. På nästa barnhem var det likadant. Där fanns en liten flicka med dubbel läpp, gom och käkspalt som var oopererad. Hon var fyra år gammal. Jag undrade varför hon inte fått hjälp och föreståndarinnan sa att det var för tidigt att operera och att det saknades narkos. En liten pojke med vattenskalle låg bredvid. Han hade en liten babykropp men hans huvud var nästan större. Han log med hela ansiktet när vi böjde oss ner över honom. Det kändes som huden kunde spricka när han log.
Tysta gick vi ut, några grät när de sett allt som fanns där inne. Man hade samlat ihop de mest gravt handikappade på ett ställe. Men där inne fanns också barnen till föräldrar som mist rätten till sina barn på grund av sitt alkoholberoende. 10.000 barn finns på barnhemmen i Litauen och 80 procent av dem är handikappade. De flesta av barnen är övergivna eller glömda.
Vi gick sönder inuti. Bara 40 mil därifrån fanns det trygga Sverige. Kris i Sverige? Vad talade man om? Vi åkte ut på landet. Vi kunde se ruckel överallt, inte kunde vi ana till en början att i varje ruckel fanns det människor. Vi kunde inte tro våra ögon. Vi besökte, såg och grät många gånger.
Vi träffade Tomas på handikapphemmet i Silute. Han blev inlämnad av sin mamma när han var ett år för att han inte kunde gå. Han hade en lätt cpskada. Där hade han suttit i 17 år utan att egentligen komma ur sängen. Han var fullt frisk och intelligent, men benen var krumma och han kunde inte böja armarna. Där satt han i sin säng med fyra mycket gravt handikappade pojkar som inte kunde tala. De bara skrek och gnydde. Den ena efter den andra dog på handikapphemmet. Där satt han, Tomas. Tack vare att han hade fått tuberkulos en gång kom han till ett sanatorium. Där fick han och hans rumskamrater lektioner varje dag. Tomas lärde sig läsa och skriva under dessa futtiga månader. Nu satt han i Silute på en säng och hade inte någonting att läsa i eller ens en bild att titta på. Han fick en barnens bibel på litauiska och föreståndaren sa att det blev Tomas allra första personliga ägodel.
Detta tog vi med oss till Sverige och berättade om i Radio Blekinge. Det gjorde att vi fick massor med fina kläder och vårt hjälparbete började växa oerhört snabbt. På höstkanten 93 lastade vi fyra långtradare och en buss, men ändå fanns det grejer kvar som vi fick lämna hemma.
Vi lämnade saker till dövskolan i Klaipeda, till handikappskolan där, till Sorakas club, hjälp till självhjälp, till handikapphemmet i Silute och till hela byn Natkiskiai. Vi tyckte att vi gjort ett bra arbete, men det var inte lika lätt att vara mottagare. Man sneglade på varandra och ville ha det bästa själv. Föreståndaren på handikapphemmet ville åka till Vilnius med hela lasten för att sälja på marknaden där. En massa gosedjur som var tänkta till barnhemsbarnen kom ut på marknadsplatserna med personalen på hemmen. Intet förstod vi svenskar!
Ja, så var upptakten till Litauenhjälpen i Bräkne-Hoby. Vi reste, såg, kände och lyssnade på människor som hade det svårt. Postlådan hemma började få daglig post från Litauen och vi kände att vi måste resa dit igen och återigen.
<<>> <<>> <<>>
<<>> <<>> <<>>
I ett mycket tidigt skede mötte vi Tadas Gircius. Han hade översatt många brev från mig till trillingfamiljen i Natkiskiai. På vår andra resa ställde han upp som tolk och det var alltså första gången vi träffades. Han var då rektor på skolan i byn och han lovade hjälpa till med det som behövdes.
Han kom senare till Sverige och bodde hemma hos oss och det blev några intensiva månader som följde. Tadas följde vårt arbete på nära håll och han insåg att vi arbetade alldeles för hårt med sortering och inte minst med att tigga ihop pengar till transporterna. Han tänkte länge på hur arbetet skulle kunde underlättas för oss. Då hade ju också de svenska ALU-projekten i Sverige satt fart och Sune Gustavsson från Bräkne-Hoby, Christer Roos och jag var de första Alu-arna i Litauenhjälpen. Till dags datum har vi haft ca 400 personer som arbetat i organisationen. Det blossade upp olika projekt runt hela vårt län. Vi startade upp Litauenhjälpen i Jämjö, Rödeby, Karlskrona och Brömsebro. Sedan blev det insamlingsställen runt södra Sverige som Grästorp, Lidköping, Pålsboda, Kumla, Hallsberg, Partille, Halmstad, Höör, Åhus, Vä, Olofström, Karlshamn, Vrigstad, Stockaryd, Bodafors och Kalmar. Lastbilarna började åka till Litauen en gång i veckan.
Till en början samlade jag ihop saker i vårt hem på Stenåsavägen i Bräkne-Hoby. Emellertid kunde vi inte se dagsljuset för alla banankartonger som stod överallt, från golv till tak. Pingstförsamlingen i Karlshamn såg och förstod hur vi arbetade och var villiga att hjälpa till med hyra av lokal och telefon. På det sättet startades Litauenhjälpen upp som ett missionsarbete även i församlingen. Vi behövde ju också en organisation bakom mig då det gällde deklarationer till tullarna.
(Ett år senare bildade vi så hjälporganisationen Litauenhjälpen, Tikejimas, Viltie, Meile och vi blev "avknoppade" från Pingstförsamlingen i Karlshamn eftersom man ansåg att vi var stora nog att stå på våra egna ben.)
Vi fick då hyra den f.d. gamla Nokiafabrikens lokaler i Bräkne-Hoby. Det visade sig snart att även dessa lokaler var för små. Hyran fördubblades och det fanns ingen ekonomisk möjlighet att vara kvar. Dessutom ville man från Ronnebys kommuns sida få oss ut därifrån då ett amerikanskt företag skulle komma in istället och som också kunde ställa arbetsplatser till förfogande.
Då fick vi hyra den gamla seminstationen istället. Vi flyttade dit och vi fick massor av merarbete runt flytten. Det luktade ladugård och vi var tvingade till att högtryckstvätta alla utrymmen, måla och lägga igen gödselgångarna. Det tog sin tid, och fortfarande sitter lukten i lite grann.
Till en början fick vi hyran betald av Ronneby komun, men efter ett par år så var vi tvungna att betala en hyra. Då startade vi en liten loppishörna för att få in pengar till hyra. Allting blev svårare för oss ekonomiskt. Diesel, bensin, hyra, el, värme och vatten steg också i pris och vi levde i en ekonomisk kris, som vi fortfarande gör.
Tack vare loppismöjligheterna så överlever vi. De största intäkterna kommer från Litauenhjälpen i Brömsebro och Lomma. Vi har reducerade priser på fraktfärjan. Det får vi av litauiska staten som är delägare i båten tillsammans med ett danskt företag.
Vi har varit runt 400 personer som arbetat i Litauenhjälpen. Ingen har varit avlönad av Litauenhjälpen. De flesta har arbetat ideellt eller kommit genom arbetsförmedlingar och arbetat som ALU-arbetare el.dyl. Om man skulle uppskatta hur många timmars arbete som utförts. Låt se, 11 år, gånger 45 arbetsveckor, gånger 5 arbetsdagar, gånger 8 timmars arbetsdag, gånger 400 personer blir… Jag lägger ner uträkningen.
Hjälpen har blivit större och större och människorna som fick hjälp blev naturligtvis fler och fler. Gåvogivarna har varit fantastiska och mycket har hänt.
Idag har Litauenhjälpen genomfört 490 hjälpsändningar med lastbilar till Litauen. Ungefär en vecka i månaden reser vi till Litauen med olika grupper. Det har varit skolelever, lärare, Röda korset, Lions, Rotary, Erikshjälpen, Hjärta till Hjärta, sånggrupper och andra som varit intresserade. Över tusen svenskar har följt med på dessa hjälpsändningsresor. Personligen har jag besökt landet ca 120 gånger, vet ej exakt men jag har bytt pass fyra gånger för stämplarna är många
<<>> <<>> <<>>
<<>> <<>> <<>>
Tadas har också tagit ca 800 litauer till Sverige för att de skulle få se en annan värld än den de levde i. Det har blivit en större förståelse mellan de båda länderna har vi förstått. Många gånger har det skrivits i den litauiska pressen om dessa resor och vad de betytt för deltagarna. Vid ett tillfälle tog Tadas med tio läkare och sköterskor för att titta på den svenska vården av handikappade människor. Det resulterade bl.a. i nya fräscha dagrum på en del lasarett. Även terapisalar blommade upp. De var förvånade att det fanns så många handikappade i Sverige. Dom fanns ju överallt tyckte de. Ofta har jag fått frågan om det är skador från Tjernobyl som orsakat alla handikapp. Inte tänkte jag då på att man fortfarande gömde sina handikappade i Litauen.
<<>> <<>> <<>>
Christer Fredholm har tagit kontakt med mig många gånger det senaste åren och bl.a. sett till att jag fått träffa litauiska presidenten Brauzauskas för samtal på residenset i Karlskrona, vilket jag värdesatte mycket.
Så kom den dagen då stora förändringar skulle ske för Litauenhjälpen. Den 14 maj 1997 skulle vår svenska drottning komma på besök till Bräkne-Hoby. Styrelsen för Positiva Sverige hade utvalt mig, Kerstin Lindquist till årets pristagare. Jag kunde inte förstå någonting. Men vår dåvarande landshövding Ulf Lönnkqist hade föreslagit mig. Jag förstår att min gode vän Christer Fredholm låg bakom förslaget.
<<>> <<>> <<>>
Tack vare detta intresserade sig media för Litauenhjälpen. De såg på en liten filmsnutt som Beng-Eric Nilsson från Ronneby hade tagit. Maria Stålnacke från TV4 frågade om hon fick låna den till sitt nyhetsprogram Det fick hon. Ett litet filmavsnitt med ett litet barns sargade ansikte visades och hela svenska folket reagerade. Man började samla in pengar för att göra det möjligt att operera henne i Sverige. Det blev pengar till sju barn till.
Vi har nu hittat litauiska läkare som tar sig an de litauiska barnen. Vi har fört över hundra barn till Dr Brucienes privata sjukhus i Panevezys. Hon är själv barnortoped, men anlitar olika specialister från hela Litauen för olika åkommor. De flesta opereras på hennes klinik. Ibland saknar hon instrument. Då får hon låna från olika sjukhus eller ibland operera på de statliga sjukhusen. Hon är oerhört positiv och framgångsrik. Hon hade tidigare gjort sig impopulär hos sina kollegor på det statliga sjukhuset eftersom hon aldrig tog en muta från någon. Det gjorde att alla ville ha henne som sin läkare, medan hennes kollegor ej blev efterfrågade. Hon startade en egen klinik, där fasta avgifter är satta och alla får kvitto på sina behandlingar. År 2000 behandlade hon åt oss 98 små patienter för samma summa vi använt för åtta barn i Sverige.
Detta har medfört att Litauenhjälpen ändrat lite på sitt arbete. Idag samlar vi pengar till barns operationer och har dagliga brev från föräldrar till handikappade barn. Det står många på kö och vi kan ej lova nya plats förrän de som påbörjat behandling blivit färdiga.
Tack vare Positiva Sverige kan Litauenhjälpen idag hjälpa de mest utsatta i Litauen, de handikappade.
<<>> <<>> <<>>
Till sist vill jag rikta ett varmt tack till alla dem som på olika sätt bidragit till vår hjälpverksamhet för Litauen, inte då minst alla våra trogna och duktiga medarbetare runt om i Sverige.
Vad detta betytt för dessa litauer kan inte i ord beskrivas. De har fått ett värdigare liv och deras livssituation har förbättrats på ett högst påtagligt sätt. Detta har glatt inte bara dem utan även oss som haft förmånen att hjälpa till.
<<>> <<>> <<>>
Samtidigt i Litauen...
I Litauen började redan 1993 ett mycket ovanligt arbete ta form. Lastbilar med hjälpsändningar började rulla in i landet. De olika organisationerna som fick lasten fick också ganska snart bekymmer på olika sätt. Man var inte van vid att själva stå som mottagare, de sociala myndigheterna hade alltid skött detta själva.
Plötsligt ville många vara ledare för våra hjälpsändningar i Litauen. Tyvärr var det många som såg möjligheter att själva kunna roffa åt sig "gräddan". Detta blev snabbt ett bekymmer och vi förstod inte allt vad som sades och hur man tänkte om oss i Litauen.
Vi träffade ju tidigt Tadas Gircius från Natkiskiai. Som dåvarande rektor i byn hade han möjlighet att ta emot en hel last i skolans namn. Det skulle skänkas ut till samtliga familjer i hela Natkiskiai och dess skolupptagningsområde. Tyvärr gick det hela lite snett när många personer blev inblandade i utdelningen. Allt kom inte fram dit det skulle och några i kommittén försåg sig själva och sina familjer. Det blev så stort problem att Tadas hamnade på psyket. Hans läkare rådde honom att skriva ner "sitt livs historia" till oss och det gjorde han.
Tadas berättade om osämjan i byn och hur en del roffade till sig direkt från våra (svenskarnas) händer, utan att vi själva förstod det. Han berättade om hur kläder adresserats till människorna utanför samhället och som skulle distribueras via häst och vagn, men som aldrig kom fram. Någon av lärarna annonserade i byns affär att hon sålde billiga och bra skor från Sverige i sin lägenhet. Det blev för mycket för honom och han bad då sin gode vän Algis Vitkus att skjutsa honom till psyket i Sveksna.
Tadas skrev ett mycket långt brev och vi inbjöd honom att komma till Sverige för att få sin rehabilitering här. Hemma vid vårt köksbord på Stenåsavägen 1 i Bräkne-Hoby berättade han hur saker och ting försvann och att det inte var lätt att hantera den nyblivna situationen. Han stannade här i många veckor och så plötsligt en dag fick vi en idé. Varför inte starta upp secondhandaffärer i Litauen, likadant som man gjorde i Sverige. För pengarna som kom in skulle man kunna göra mycket annat, till exempel; renovera lägenheter, ta skolbarn till tandläkare, dra igång skolskjutsar, ta läkare till byn en dag i veckan, mediciner och till fraktkostnader på sjön, mm. mm.
Sagt och gjort, men det var inte utan besvär. Man måste bilda en särskild mottagar-organisation. För detta krävdes förstås en man. I Litauen har man inte samma system som i Sverige när det gäller föreningar. Där ska en person stå för hela organisationen. Det är han som då bär ett personligt ansvar för allt som sker i den. I detta fallet bad Algis Vitkus om att få bli den personen.
Herrarna Vitkus och Gircius reste då till Silute, hemkommunen, för att ta reda på vad som behövdes för att organisationen skulle kunna bli av. Där var man mycket frågande och visste inte själva. Vitkus och Gircius blev ombedda att resa till parlamentet i Vilnius för att få reda på saken. De reste dit, och där upplyste man att det var Silute kommun som skulle hjälpa dem med detta. De reste tillbaka, men förgäves. Kommunen visste inte hur man skulle göra. Vitkus och Gircius blev återigen tvungna att ta sig till Vilnius, en resa på 60 mil tur och retur. De bollades över igen till Silute och ett antal fler resor blev det till Vilnius.
Tadas Gircius tog den litauiska lagboken till hjälp. Från den tog han ut paragrafer som kunde platsa i grundreglerna för organisationen Tikejimas, Viltis, Meile ( vilket betyder tro, hopp och kärlek). Det tog nästan två år för den litauiska staten att sätta stämpeln på papperet.
<<>> <<>> <<>>
I de stadgar som staten godkänt stod bland annat hur intäkterna skulle användas i organisationerna. Ingenstans fanns uppgifter om att skatt skulle betalas. Staten godkände, med sin stämpel.
Efter fem års arbete kom ett skrämmande brev från skattekontoret i Silute. Man uppmanades att betala ca 500 000 SEK i moms och lika mycket i böter för utebliven inbetalning av moms. Enligt organisationens regler skulle man varje kvartal deklarera inkomster och utgifter. Det hade man under alla år verkligen gjort, men ingen hade informerat om att organisationen skulle vara momspliktig.
Det fanns 42 heltidsanställde i organisationen. Organisationen betalade skatt och sociala utgifter för samtliga varje månad. Helt plötsligt blev man bötfälld och betraktad som skattesmitare. Det var naturligtvist inte roligt för någon. Algis Vitkus överklagade naturligtvis domen. Vi tog kontakt med samtliga ministrar och sände över alla våra papper och deklarationer till dem, även till dåvarande presidenten Brauzaukas. Personligen talade vi med presidenten muntligen också. Borgmästaren i Klaipeda län ordnade så att böterna avskrevs, men så hände inget mer, på länge.
Sex år passerade och Algis blev ställd inför rätta. Gång på gång ställdes rättegången in. Var inte domaren sjuk så var det advokater. Åren gick och det blev ohållbart i längden. Alla mådde dåligt. Vad skulle hända? Skulle vi sluta vårt arbete?
Under tidens gång blev jag tvungen till att skriva på allt fler papper, t.ex. att alla kläder som sändes var desinficerade. Begagnade skor fick inte föras in i landet längre, och inte heller begagnade barnkläder upp till tre års ålder. Vi förstod att allting skulle bli mer och mer begränsat för oss.
År 1999 ändrades länsgränserna i Litauen och helt plötsligt blev det ännu mer begränsat till vem vi kunde dela ut sakerna från våra hjälpsändningar till. Nu fick vi bara dela ut till Pagegiai kommun.
Vi kontaktades av Yvonne Sandberg-Fries som läst om dessa problem i våra tidningar. Hon erbjöd sig att hjälpa till med en skrivelse till de litauiska myndigheterna. Hon var tillsammans med oss en hel dag, och sedan formulerade hon ett brev som Tadas och jag personligen skulle överlämna till svenska ambassadören i Vilnius - Jan Palmstierna. Men han förstod inte någonting av våra bekymmer. Han tyckte att jag Kerstin Lindqvist borde veta "att man ska betala skatt om man idkar affärer"! Han visste inte att secondhandaffärer i ideella organisationer aldrig behövde betala skatt i något land. Han visste inte ens att vi var skattebefriade i Sverige utan skulle ringa och kolla upp det någonstans. Han rådde oss att kontakta någon byrå i Vilnius som hade vana vid att hantera juridiska frågor. Han var inte beredd att lämna skrivelsen Yvonne Sandberg-Fries hade hjälpt oss med till de litauiska myndigheterna eftersom han var ganska säker på att han hade rätt. Hjälpen uteblev.
Ja, turerna har varit många men dagen före julafton 2002 kom så den stora rättegången. Advokater och domare hade tidigare tipsat oss om att gå i konkurs för då skulle domen kunna bli till vår fördel. Och sedan starta om på nytt. Ja ni såg rätt, domaren tipsade…
I april månad 2003 kom den slutgiltiga domen. Tikejimas, Viltis, Meile var oskyldig. Ingen moms skulle vara möjlig att betalas. Skattekontoret i Taurage hade bevisat att A. Vitkus hade rätt och att han nu dessutom, på grund av konkursen inte var "farlig" för sitt land längre. Detta lästes upp av domaren som hade ett litet leende över sina läppar.
Byråkrati, papper och stämplar och en massa oro har präglat Litauenhjälpens arbete de sista åren. Det har varit lite tungrott mellan varven, men vi har ett ordspråk som vi fick en gång av en gammal god vän, PG Dahlberg. Han sa: Ge aldrig upp! Ni kämpar för den arme, sjuke och fattige. Om ni ger upp, betyder det att ni ger dem rätt som har fel, och det vill ni väl inte? Kämpa på! Den redan rika ska inte bli rikare och den fattiga ska inte bli fattigare!
Det rådet har vi lytt. Det har varit tufft många gånger och vi har inte gett upp trots att konkursen är ett faktum. Nu får vi börja om från början igen. Vi måste hitta dem vi kan lita på och staten har bestämt att det är kommunerna själva. hm?
Nåväl. Vi kommer att skicka hjälpsändningarna genom våra trofasta vänners händer i fortsättningen. De får vara våra ögon, händer och fötter som tidigare. Men vi måste själva, från svensk sida hitta pengar för transporterna. Secondhandaffärerna i Litauen är borta och 42 personer arbetslösa. Inga inkomster som kan betala båtbiljetterna. Det blir en svår nöt för oss att knäcka. Ca 12.000 kr i veckan skulle vi behöva till transporter. Vi får börja om med att tigga pengar till det i Sverige överallt.
Nu kan vi bara vädja till Dig och Er som förstår oss och våra problem. Hjälp oss finna transportbidrag. Vår tid är för knapp för att hinna resa runt och hålla föredrag och tigga ihop pengar.
Vi har fullt sjå att sortera, tvätta, packa och lasta bilar och vi är egentligen för få. Har Du en möjlighet så är Du också välkommen att hjälpa oss med det arbetet. Gåvogivarna är många och vi är väldigt tacksamma men just nu är ladan full och bara väntar på att transporterna ska komma igång.
- Tack för Din hjälp och Dina eventuella bidrag!
Kerstin Lindquist